Har precis sett filmen En blomma i Afrikas öken, baserad på boken med samma namn. Det är en självbiografi av Waris Dirie som bodde sina 13 första år i Somalias öken med 11 syskon. Vid 3 års ålder blev hon könsstympad av en kvinna hon inte kände, med bara ett rakblad, medan hennes mamma höll i henne. När hon var 13 blev hon bortgift med en 60-årig okänd man, men lyckades fly natten innan bröllopet och gick över öknen ända till staden Mogadishu. Hon flyttade runt bland släktingar och lyckades övertala en av sina farbröder att ta med henne till London där hon fick bo med dem som hushållerska. När farbrorns familj flyttade tillbaka till Somalia levde hon på Londons gator tills hon, utan att kunna några ord engelska, lyckades övertala en tjej att få bo hos henne. Med den här tjejens hjälp fick hon jobb på McDonald's och blev sedan upptäckt av en känd engelsk fotograf, Terence Donovan. Därefter blev hon fotomodell och när hon till slut berättade historien om omskärning blev hon FN-ambassadör inom det området. Att omskärning är något man gör för att få en kvinna ren. För att det som finns där från början är något orent som måste bort, och att en icke omskuren kvinna avrättas och är lika förbannad i samhället som hororna på gatan.

Att en människa kan komma så långt från ingenting är helt otroligt. Man får lite hopp om mänskligheten när man ser sådana här filmer och läser sådana böcker, men inser samtidigt att det finns otroligt mycket kvar att göra.

Kom hem från Way Out West igår och upptäckte hur fruktansvärt skön min säng är. Nu ska jag gå och köpa frukost, adjö.