I Stockholm snurrar alla människor i 800 km/h och folk vid ekvatorn snurrar i 1600 km/h. Läste det i fysikboken, vilket osökt drog mig mot garderoben. Rotade fram affischen över universum och blev elva igen, kunde allt om rymden. Hela sommarloven liggandes på mattan framför TV:n med ögonen fastklistrade framför Discovery Channel och alla rymddokumentärer. Dock vändes pannkakan rejält efter en om svarta hål. Efter det var rymden sig aldrig lik, och utan tvekan det läskigaste som fanns. Blev helt övertygad om att det någon natt skulle skjuta ner en guldaktig stråle i fjärden utanför vårt sommarhus och sluka upp allt med ett futuriskiskt ljud. Och så skulle allting bli ingenting.

Olle, min svenskalärare i nian, visade den här filmen då och tog tillbaka lite av den där skräckblandade förtjusningen. Fast låten pajar stämningen...