Är tillbaka på stadsbiblioteket efter att ha tagit bort ett födelsemärke. Irrade runt i Hötorgets tunnelbana, mådde illa och tänkte att "jag svimmar nog snart". Doktorn sa i alla fall att jag var "en väldigt lugn person" som bara låg stilla när han skar och sydde i min rygg osv. Försökte köpa en Daim för att undvika svimningen men selectaautomaten åt upp min 10a. Fick tag på en på pressbyrån dock och nu känns allt ok igen. Dagens händelse.
Nivån på självömkan är så jävla hög. Jag går på lektioner som inte är intressanta och skriver rapporter på saker jag inte förstår. Längtan efter att förverkliga sig själv utomlands är så stark att det känns som att man blivit knockad av den i bakhuvudet. Fast andra tror att man blivit slapp och världsfrånvänd: en typisk tonåring som bara längtar bort någonstans. Och allt är så klyschigt att man inte vill låtsas om det, dessutom. "Självömkan", "självförverkligande" och "världslängtan" är ju uttryck man i folkmun definitivt inte vill befatta sig med, vilket gör viljan att bortse faktum ännu starkare. För blunda gör ju alla, speciellt alla tonåringar som egentligen vill sticka. Man kan ju inte gå omkring och säga att man ska självförverkliga sig utomlands för att bli av med sin självömkan! Sjuk stel grej. Men när man står där och känner att väldigt lite av det man gör nu kommer spela någon roll sen, kastar man inte bort sin tid då? "Snyggt", säger Sebbe. "Kuk", säger jag.
Blev rädd igen; såg Contagion på bio och blev med resten av alla personer som rymdes i Sergelbiografen utslussad på gatan i en nödevakuering. För att sedan vara helt själv på tunnelbanan hem, som om jag vore med i filmen. Konstig dag.
Jag och Julia blev livrädda idag. Blev väckt av att det ringde på hemtelefonen från ett konstigt nummer. När jag svarade la personen på. Inget mer med det. Sedan kom ett sms från ett okänt, också konstigt nummer: "Tack för svaret, då slipper jag ha beslutsångest det kommande halvåret". Frågar vem det är men får till svar: "Du måste skämta!". Samtidigt ringer någon från dolt nummer till Julia, men när hon svarar lägger personen på. Ingen förutom Tom och Vincent kunde veta att jag och Julia var tillsammans och jag tänkte "snart kommer en galning in i huset och länsar det och tar oss som gisslan". Sedan visade det sig bara vara ett otroligt konstigt sammanträffande. Människan som ringde henne var ett paketbud med dålig täckning och personen som smsade mig var en vän. Det är sjukt hur nojig man kan bli av så små saker.
Ur DN, artikeln På jakt efter segertår i ögonvrån, intervju med Justice om deras nya skiva: Journalist: "Är ni rädda för att råka bli för skickliga av misstag?" Justice: "Alltid. Vi undviker kunskap. Jag försökte läsa en bok om musikteori en gång, men lade ifrån mig den efter några sidor. Musik är ju egentligen bara matematik, ett montage av frekvenser som låter bra tillsammans. Det är fysik, och det vill man inte veta. Det är som när man hör en låt och sedan lär sig spela den, och åttio procent av magin försvinner eftersom man vet hur den är konstruerad. Vi vill behålla förmågan att göra musik på ett instinktivt och naivt sätt."
