17:24:58 & 2011-11-07

Nivån på självömkan är så jävla hög. Jag går på lektioner som inte är intressanta och skriver rapporter på saker jag inte förstår. Längtan efter att förverkliga sig själv utomlands är så stark att det känns som att man blivit knockad av den i bakhuvudet. Fast andra tror att man blivit slapp och världsfrånvänd: en typisk tonåring som bara längtar bort någonstans. Och allt är så klyschigt att man inte vill låtsas om det, dessutom. "Självömkan", "självförverkligande" och "världslängtan" är ju uttryck man i folkmun definitivt inte vill befatta sig med, vilket gör viljan att bortse faktum ännu starkare. För blunda gör ju alla, speciellt alla tonåringar som egentligen vill sticka. Man kan ju inte gå omkring och säga att man ska självförverkliga sig utomlands för att bli av med sin självömkan! Sjuk stel grej. Men när man står där och känner att väldigt lite av det man gör nu kommer spela någon roll sen, kastar man inte bort sin tid då? "Snyggt", säger Sebbe. "Kuk", säger jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback